En väntad skräll

I förhandssnacket innan vallokalsundersökningen presenterades klockan 9, då vallokalerna stängde, handlade mycket om vad som skulle bli valets stora skräll. Ganska snart stod det klart att mandat för Piratpartiet inte betraktades som ens skräll, utan var ganska väntad.

Likväl måste det naturligtvis anses vara en skräll att ett parti som betraktas som ett enfrågeparti, med ett, milt sagt, kontroversiellt namn och utan egentlig partiorganisation kniper ett mycket starkt mandat och dessutom får ytterligare en observatörsplats i väntan på att Lissabonfördraget träder i kraft, då det blir ett andra mandat.

Förutom Piratpartiet kan vi konstatera två stora vinnare i Folkpartiet och Miljöpartiet, som båda ökar kraftigt och tar var sitt nytt mandat. På förlorarsidan hittar vi EU-kritiska Junilistan, som åker ur parlamentet och Vänsterpartiet, som mer än halveras. Dessutom måste de två stora partierna betraktas som förlorare med valresultat långt under vad som skulle vara acceptabelt i ett riksdagsval. Sedan toppnoteringarna tidigare under våren har främst Moderaterna, men också Socialdemokraterna, backat kraftigt.

Resultatet i siffror

Integritetsfrågor och proteströster

Piratpartiets verkliga genombrott kan sägas vara den stora FRA-debatten sommaren 2008, då en ”bloggbävning” på nätet tvingade fram förändringar av den föreslagna signalspaningslagen. Partiet spelade en tydlig ledarroll i att dirigera protesterna, som spände över samtliga partier. Redan då kom en tydlig indikation på att de etablerade partierna underskattat betydelsen av integritets- och övervakningsfrågor.

Den svenska debatten har därefter fortsatt under året med införandet av IPRED-lagen, som ger upphovsmän rätt att begära ut användaruppgifter från internetoperatörer för att driva civilrättsliga mål mot fildelare och med den spektakulära rättegången mot personerna bakom the Pirate Bay.

Trots detta har Piratpartiets framgångar i opinionen dröjt och det är först under senvåren som partiet växt kraftigt och därmed fått positivt medieutrymme, vilket i sin tur genererat ytterligare stöd. En sidoeffekt av detta är också att de medialt trängt undan Sverigedemokraterna, som visserligen får ett betydande stöd, men som återigen snuvas på genombrottet i ett val till en beslutande församling.

Piratpartiets framgångar spelar också en stor roll i den begynnande eftervalsdebatten i de etablerade partierna, där flera ungdomsföreträdare redan uttryckt skarp kritik mot sina partier för att ha missat ungdomars frågor.

Betydelsen av starka företrädare

Såväl Folkpartiets Marit Paulsen som Miljöpartiets Carl Schlyter har under valrörelsen fått positiv uppmärksamhet. De har gått bra i TV-debatter och genomgående fått höga betyg för sina insatser. Även om de står för två helt olika politiska profiler –Paulsen, som åter går till val som en tant som för in lite sunt förnuft i EU, och Schlyter, som är den påläste och engagerade experten i klimatfrågor – så har båda trängt igenom rutan med begripliga budskap och ett engagemang som helt klart har träffat väljarna.

Övriga partier har haft det svårare. Pålitliga trotjänare i parlamentet, som Moderaternas Gunnar Hökmark och Centerpartiets Lena Ek, har båda suttit fast i sina roller som förhandlare och tunga aktörer i ett tungrott system och har haft svårt att kommunicera ett budskap om vad de vill åstadkomma. För Socialdemokraterna sattes redan från början intrycket att Marita Ulvskog skulle få en reträttpost och Vänsterpartiet har lidit svårt utan Jonas Sjöstedts karismatiska personlighet som dragplåster.

I ett val där ingen regeringsmakt står på spel är det inte bara svårare att locka väljarna till valurnorna, utan det förefaller också som om väljarna förhåller sig friare till partierna och kan rösta på en stark kandidat oavsett partitillhörighet. Det väljarbeteendet har också uppenbarligen skapat lite bryderi för partierna som har svårt att veta hur man ska hantera val där person ofta blir viktigare än parti.

Inrikesfrågor avgör inte

Båda de stora partierna, liksom mycket av media, har strävat efter att göra EU-valet till en fråga om svensk politik. Fredrik Reinfeldt har mött Mona Sahlin i flera debatter, där regeringsalternativen stått mot varandra. I dessa debatter har inrikesfrågor, som finanskris och arbetslöshet, stått i centrum. Uppenbarligen är det en strategi som väljarna inte belönat. Återigen, när regeringsmakten inte står på spel, så spelar regeringsalternativen mindre roll.

Politisk profilering är ett framgångsrecept

Kännetecknande för valets vinnare är också en tydlig politisk profil. Folkpartiet är det parti som i regeringsställning vågat sticka ut mest och även debatterat med kollegorna i de övriga regeringspartierna. Miljöpartiet har, inom det rödgröna samarbetet, en tydlig egen profil som från tid till annan också innebär att man kritiserar de tilltänkta koalitionspartnerna. Piratpartiet må sakna profil på de flesta områden, men inom integritet, övervakning och fildelning har de avgjort en starkare profil än något annat parti.

Lärdomar inför 2010 års val

Även om mycket mer står på spel i ett riksdagsval är det uppenbart att väljarna blir allt mer självständiga. Dessutom står det klart att den politiska kartan håller på att ritas om. Åtminstone för de yngre väljarna finns uppenbarligen konfliktdimensionen auktoritär kontra frihetlig politik. Det förefaller osannolikt att denna dimension skulle minska i vikt. Snarare kommer den att öka i takt med att de som idag är första- och andragångsväljare blir äldre och att väljarkåren fylls på med dem som idag är i de övre tonåren. Valet 2010 kommer inte att avgöras av en ny konfliktdimension, men de partier som vill vara med och konkurrera i 2014 års riksdagsval har onekligen en del att fundera kring hur politiken utformas i framtiden.